Leons bok av Gabriel Francke Rodau

Leon Bialek är sjuttio år när hans fru Rakel dör. Utan barn är han ensam kvar med minnet av ett liv han inser saknat full mening. När det judiska sorgeåret är över tar han därför åter kontakt med Anna. Femtio år tidigare hade hon rasat in i Leons liv som den stora kärleken. Kärleken och det ständigt pågående samtalet mellan Anna och Leon framstår som evig. Men det är ändå något som skaver. Leon vill få judiska barn. Och när Leon vid en middag med vännerna försäger sig får Anna nog och flyr.

Femtio år senare har Leon fått insikt. Han måste få tag på Anna. Ge deras kärlek en andra chans. En sista chans. Men fråga är om Leon väntat för länge. I Leons bok får vi följa en andra generationens förintelseöverlevande. Hans tankar om livet som varit. Och hans planer på livet som väntar.

Det finns böcker som stannar tiden, som du bara uppslukas av och egentligen vill du inte göra annat än att sträckläsa den. Samtidigt som du absolut inte vill göra det, för då har du ju läst ut boken. Leons bok av Gabriel Francke Rodau är en sådan bok. Porträttet av Leon och människorna omkring honom är så vackert och kärleksfullt skildrat. Allt blir väldigt påtagligt och du känner dig som en fluga på väggen, som får se och uppleva allt. Jag tycker också om att du får den judiska kulturen och livet så väl och känslofyllt beskrivet. Partierna där du som läsare får ta del av hur det kan vara att vara en andra generationens förintelseöverlevande, känns ända in i hjärteroten. När omnämnandet av de nattliga skriken upprepas känns det i hela kroppen. Likväl är detta Leons berättelse och hans längtan efter sin ungdomskärlek. Det finns egentligen bara en sak att säga om den här boken och det är: Läs, bara läs! En fantastisk läsupplevelse utlovas!