Skumtimmen av Johan Theorin

En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet försvinner en liten pojke på norra Öland utan några som helst spår. I dagar och veckor letar familjen, polisen och frivilliga efter honom.
Mer än tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat samtal från sin far, sjökapten Gerlof Davidsson. Han ber henne komma till Öland för att hjälpa honom med ett nytt spår efter den försvunne dottersonen.
Julia återvänder motvilligt till barndomens ö och sin åldrige far. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann. Ändå finns det de som har sett Nils Kant. Han sägs ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I skumtimmen.

Skumtimmen är en mångbottnad och gripande berättelse om sorg och oändlig saknad. Det är en historia där skuggorna från det förflutna sveper i i nutiden - från Ölands karga landskap, bakåt till andra världskriget och bort till Karibiska havets hamnar.

Ja, inte blir en bok sämre för att man väntar länge med att läsa den. Jag köpte Skumtimmen för många år sedan och sen har den stått och samlat damm i min bokhylla. Nu när filmen nyligen visades på TV konstaterade jag att det kanske är dags att läsa boken, före jag ser filmen. Och det är jag tacksam för att jag gjorde. Det här är en bok som griper tag i en och är bra från första sidan. Det finns en kuslig stämning boken igenom och till skillnad från filmen så är det många olika personer som kan / verkar vara inblandade. Den är inte alls som den betydligt nedbantade filmen, som inte på långa vägar skapar samma känsla / spänning. Johan Theorin väver skickligt in de olika tidsepokerna, skildringarna på ett sätt, som gör att du hela tiden vill framåt i boken för att se hur det går. Nätet dras åt och du börjar skönja hur allt hänger ihop. En riktigt bladvändare, som jag definitivt kan rekommendera dig att läsa.