Snön föll tät och vägen blåste igen. Flingorna vältrade sig innanför de låga kängorna och anklarna frös som i barndomen.
Bilar hade kunnat stanna för min tumme men ingen bil kom. Det var ett par kilometer till min brors hur och vägen gick uppåt.
För att underhålla mig själv sjöng jag everttaube. Våra föräldrar älskade everttaube och sedan dog de."
Karin Smirnoffs debut är ett nutidsdrama i glesbygdsmiljö. Det handlar om livet. Kärleken, våldet, det vackra och det som är trasigt. Svårast av allt är förlåtelsen.
Om jag hade vetat att boken Jag for ner till bror var så här bra, hade jag definitivt inte väntat tills nu med att läsa den. Vilken debut, vilken roman! Karin Smirnoff har lyckats med att få till en fullträff! Baksidestexten på boken är citerat från bokens första rader och den beskriver på ett bra sätt stämningen och författarens sätt att skriva. Personligen tycker jag om böcker som är skrivna "korrekt", det vill säga med kommatecken på rätt ställe, versaler vid namn och definitivt inte hopskrivningar av för- och efternamn. Så gissa om jag var tveksam till den här boken. Men jag tog det som en utmaning och jag kan säga att jag föll för den här boken, så fort jag började läsa den. Det annorlunda sättet den är skriven på, smärtan i bokens handling, våldet, mörkret och dess annorlunda personligheter. Helt unikt och trots att boken andas smärta och uppgivenhet, så finns samtidigt hopp och kärlek mellan raderna. Utan att avslöja för mycket kring handlingen, vill jag bara uppmana dig som ännu inte läst Karin Smirnoffs böcker till att göra det. De är en unik läsupplevelse som du absolut inte får missa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar