Fem månader senare påträffas ännu en död man, under andra men inte mindre morbida omständigheter. Offret, Cornelius Green, har bundits vid ett träd, den så kallade Blixteken, och stenats till döds. På hans svårt sargade kropp hittas också en tatuering med en kod som är så besynnerlig att inte ens landets främsta dataexpert, Tilly Bradshaw, vet hur hon ska knäcka den.
Utredningen avslöjar en koppling till Jobs barn, det religiösa samfund som Green varit ledare för och som tycks ha många hemligheter att dölja. När sedan spåren leder vidare till en blodig familjetragedi som inträffade sexton år tidigare tar fallet en helt ny vändning, som samtidigt, längs slingriga stigar, leder Poe tillbaka till den där vintriga kyrkogården där allt tog sin början, till kråkornas makabra fest.
I översättning av Gabriel Setterborg.
Ett kärt återseende med Washington Poe och Tilly Bradshaw med flera. Eller kärt återseende vet jag inte om man kan kalla det. Nådastolen är en av de mörkaste böckerna i serien. Grym, utstuderat och spännande! Med den här boken har M. W. Craven tagit ytterligare en nivå i sitt författarskap. Bokens korta, växelvisa kapitel skildrar Poes terapisamtal på ett sjukhus, samtidigt som det som ledde till att han är där, skildras löpande. Som läsare inser man snabbt att något fruktansvärt har hänt. Något så fruktansvärt att det inte ger Poe någon ro och han hemsöks av mardrömmar. Det här är så oerhört snyggt komponerat och välskrivet, att boken aldrig tappar tempo och tvingar mig att alltid läsa åtminstone ett kapitel till. Bokens nästan 500 sidor flyter på och när boken väl är utläst är jag helt mållös! Hur kan man ens komma på en sådan här handling, en sådan cynisk upprinnelse i det förflutna, som så småningom briserar i våldsamma händelser i nutid? Hatten av för M. W. Craven! Det här är en kriminalroman på topp! Bättre än så här blir det inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar