Glasmannen av Anders de la Motte

Andra delen i hyllade Askerserien. Kriminalinspektör Leo Asker har just funnit sig till rätta som chef för Avdelningen för förlorade själar då hennes far hör av sig, efter år av tystnad. En kropp har hittats vid hans gård, polisen är honom i hälarna och han kräver Leos hjälp. Men är pappan så oskyldig som han hävdar eller försöker han återigen fånga Leo i sitt nät? Samtidigt flyttar Martin Hill till ett avskilt gods för att skriva företagsledaren Gunnar Irvings biografi, lockad av att de mytomspunna ägorna rymmer en privat ö med ett övergivet stjärnobservatorium. Snart upptäcker Hill att trakten har fler berättelser - om mystiska ljussken och illa tilltygade kroppar. Medan Asker och Hill nystar i virrvarret av trådar stiger Glasmannen upp ur det mörker från vilket ingen återvänder. Ingen utom han. 

Boken rivstartar med en obehaglig händelse och sätter verkligen ribban för boken! Glasmannen är en krypande deckare, där den närmande katastrofen skönjas redan i ett tidigt stadium av boken. Spänningen och intensiteten i berättelsen ökas successivt och som läsare väntar du bara på att allt ska explodera! Ett inferno som nalkas! Författaren Anders de la Motte lyckas skapa en obehagskänsla som hela tiden eskalerar och gör att boken blir en oemotståndlig bladvändare. Självklart förekommer även våld i boken, men det är inte där fokuset ligger. Lägg därtill att historien kryddas av mytomspunna berättelser om ljussken och UFO på en avskild plats och du får en fascinerande handling i kombination med att nyfikenheten ökar. Vad är det egentligen som händer på godset dit Martin Hill tillfälligt flyttar? När du väl blir varse vad som är agendan för boken, får du som läsare kalla kårar och jag kan inte annat än att förundras över hur fantasifullt Anders de la Motte har kunnat klura ut scenariot och hur cyniska personer kan vara. Mer än så skriver jag inte för jag vill inte avslöja för mycket för er som ännu inte läst boken och ni som läst förstår vad jag syftar på!