"Plötsligt slår det honom att fönstren inte immat igen som de brukar när hon hänger tvätt inomhus om vintern. Det luktar surt och är förunderligt tyst i huset. 'Var håller ungarna hus?' frågar han men får inget svar. När Artur öppnar dörren till kammaren får han syn på den stora, runda kopparkitteln som står någon meter från tröskeln. Den är till hälften fylld av vatten, resten har runnit ut över golvet. Vattnet i den stora pannan är uppblandat med spyor." Det är en kall påsk, våren 1929. Artur lämnar sin fru och sin tre barn några timmar för att bege sig ut och hämta ved. När han kommer tillbaka har hans liv slagits i spillror. Berättelsen om Ingeborg Andersson, och vad som hände den där dagen 1929, har tidigare varit en väl förborgad hemlighet. Det tragiska familjeödet återberättas nu av Ingeborg Anderssons systers barnbarn, Maria Bouroncle.
Det här är en bok som jag varmt kan rekommendera dig att läsa/lyssna på. Det handlar om en kvinna som dödar sina tre barn och om hur samhället tog hand om de som behövde psykiatrisk vård. Man får ta del av den tragiska händelsen och hur den påverkar familjen. Det som gör boken extra intressant är de brev som Ingeborg skrev till sin man, där man kan skönja den tragedi, som inträffade. Det är verkligen hjärtskärande att läsa/lyssna till dem. Man får även en inblick i hur den psykiatriska vården fungerade under tidigt 1900-tal, och man kan inte annat än känna med de patienter som vårdades på institution och hur de behandlades. Boken känns även väldigt aktuell idag, då man på ett helt annat sätt pratar kring och belyser psykisk ohälsa. Istället för att som tidigare hyssja och tysta ner det som inte är socialt accepterat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar