Men Tormod har alltid hävdat att han är enda barnet och ingen har någonsin hört talas om några släktingar. Numera lider han av svår demens och har små möjligheter att själv bringa klarhet i situationen - eller att försvara sig mot de misstankar som riktas mot honom.
Tormod är också far till Marsaili, den före detta poliskommisarien Fin Macleods första stora kärlek. Fin, som återvänt till ön för att restaurera sina föräldrars torp, inleder nu en privat undersökning. Han ser det som sin plikt att hjälpa den kvinna han aldrig slutat älska, men är samtidigt medveten om de bråddjup som plötsligt kan öppna sig när man börjar vända på stenar i det förflutna.
Lewismannen är så mycket mer än en kriminalroman. Den har självklart ett brott som ska lösas, men framförallt är det en skildring av livet i den skotska övärlden och dess människor. Han beskriver platserna, livet och personligheterna på ett mycket välskrivet och målande sätt. Du dras in i handlingen och dess persongalleri. Man kan inget annat än att känna med de personer som figurerar i handlingen. Skildringen av Tormods liv och demens är så välskriven och hjärtskärande, att det känns som om du är en del av det på ett mycket verklighetstroget sätt. Det är som om du själv står bredvid och tittar på medan bokens handling spelas upp framför dig. Jag tyckte första boken i Lewistriologin var mycket bra, men Lewismannen är om möjligt ännu bättre. Det här är en bok som du absolut inte får missa! Självklart kan du läsa den fristående, men för att få bästa behållningen bör du läsa böckerna i rätt ordning. Som tur är har jag inte läst tredje boken ännu, men den finns hemma i bokhyllan!