Sjuka själar av Kristina Ohlsson

Först sattes träd i brand. Sedan öppnades portarna till helvetet. Lukas försvinner några dagar innan han ska ta studenten. Tre veckor senare hittas han medvetslös med stora skador. Ingen förstår vad som hänt honom. Inte ens han själv. Det enda han och alla andra vet är att ytterligare två personer försvunnit på samma sätt. Men Lukas är den enda som har kommit tillbaka.
Tio år senare återvänder han till sitt föräldrahem, plågad av ovissheten om vem som en gång förstörde hans liv. På andra sidan gatan bor en man som aldrig förlikat sig med att han inte fick veta vad som hände hans dotter Fanny. Och som tror att Lukas har svaret.
Samtidigt flyttar Anna och David in i den gamla prästgården. Här ska de börja sitt nya liv. Men huset väcker stark oro hos Anna. När hon senare hittar ett järnkors nedgrävt i trädgården förstår hon att det finns någon som vill dem illa. Riktigt illa. Anna försöker vettskrämd rädda både sig själv och David. Men är det redan för sent?
Kristina Ohlsson är en av Sveriges mest framgångsrika och hyllade författare av kriminalromaner och barnböcker. Sjuka själar är hennes första skräckroman.

Det är inte ofta som jag läser eller lyssnar på en skräckroman och därför var jag först lite tveksam till om jag verkligen skulle lyssna på den här boken. Men Kristina Ohlsson är en bra författare så jag antog att boken skulle vara både välskriven och ha en riktig handling. Mitt antagande var helt rätt. Det här är en ruggigt bra skräckroman som stundtals blir olidligt spännande utan att det för den skull blir så otäck att du inte vågar fortsätta lyssna. Du vill verkligen lyssna vidare för att se vad som händer och hur det går. Får boken ett bra eller dåligt slut, du måste bara veta och precis som bokens huvudperson vill du få reda på vad som verkligen hände / händer. Så släpp dina förutfattade meningar om skräckromaner/spänningsromaner, det här är en bok du inte vill missa. Själv lyssnade jag på den och det tror jag är ett bra alternativ.  Det ger boken en hög spänningsfaktor och Niklas Engdahls lugna röst gör att du verkligen får de där extra rysningarna.

Skumtimmen av Johan Theorin

En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet försvinner en liten pojke på norra Öland utan några som helst spår. I dagar och veckor letar familjen, polisen och frivilliga efter honom.
Mer än tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat samtal från sin far, sjökapten Gerlof Davidsson. Han ber henne komma till Öland för att hjälpa honom med ett nytt spår efter den försvunne dottersonen.
Julia återvänder motvilligt till barndomens ö och sin åldrige far. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann. Ändå finns det de som har sett Nils Kant. Han sägs ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I skumtimmen.

Skumtimmen är en mångbottnad och gripande berättelse om sorg och oändlig saknad. Det är en historia där skuggorna från det förflutna sveper i i nutiden - från Ölands karga landskap, bakåt till andra världskriget och bort till Karibiska havets hamnar.

Ja, inte blir en bok sämre för att man väntar länge med att läsa den. Jag köpte Skumtimmen för många år sedan och sen har den stått och samlat damm i min bokhylla. Nu när filmen nyligen visades på TV konstaterade jag att det kanske är dags att läsa boken, före jag ser filmen. Och det är jag tacksam för att jag gjorde. Det här är en bok som griper tag i en och är bra från första sidan. Det finns en kuslig stämning boken igenom och till skillnad från filmen så är det många olika personer som kan / verkar vara inblandade. Den är inte alls som den betydligt nedbantade filmen, som inte på långa vägar skapar samma känsla / spänning. Johan Theorin väver skickligt in de olika tidsepokerna, skildringarna på ett sätt, som gör att du hela tiden vill framåt i boken för att se hur det går. Nätet dras åt och du börjar skönja hur allt hänger ihop. En riktigt bladvändare, som jag definitivt kan rekommendera dig att läsa.