Jorinda mördas och Naomi hamnar på barnhem. Dit kommer den svenska överläkaren Birgitta Kronwall som lägger märke till att den lilla flickan blir utstött av de andra barnen. Flickan har läppspalt och anses bära "det onda märket". Naomi får följa med till Sverige, ett Sverige där man ytterst sällan ser människor med en annan hudfärg. I den helvita skolan i förorten Årsta i Stockholm möts Naomi och Pia. Och från den stunden flätas deras liv samman.
Blå längtan är en stark berättelse om människors lika värde och en värld i förändring. Andra världskrigets fasor ligger bara några år bort och sextiotalet sveper in med en ny ungdomskultur, nytt mode, ny musik, en ny frihet. Naomis och Pias oförutsägbara livsresor rymmer såväl sorg och glädje som dramatik och kärlek, och som en röd tråd löper deras starka vänskap.
När jag först läste handlingen om Blå längtan, Elisabets Nemerts senaste bok var jag skeptisk. Kan den vara något att ha? Handlingen fångade inte min uppmärksamhet och jag undrade om det överhuvudtaget var en läsvärd bok? Sedan såg jag i flödet på sociala medier att många lovordade boken. Sagt och gjort så laddade jag ner boken och började lyssna. Och det tog inte lång stund förrän jag var fullständigt fast i boken. Den är verkligen så bra som alla säger. Boken är mycket välskriven och speglar två människors fascinerande levnadsöden. Fattigdom, grymhet, vidskepelse, alkoholism, med mera blandas till en oemotståndlig mix. Du kan helt enkelt inte sluta läsa/lyssna på den. Det är också befriande att boken skildrar de två vännerna och deras liv och vänskap, utan att det är en massa "fnurror på tråden", vilket det ofta är när två vänners gemenskap skildras.
